Har du läst någon bra bok på sistone? Eller kanske sett en film som verkligen slog an en sträng? Har du legat där i soffan, eller suttit i salongen, och känt att det som utspelar sig framför dina ögon talar till dig. Kort sagt, har du känt dig drabbad?
Det är klart du har. Kanske inte nyligen, men någon gång i livet måste du ha upplevt det. Det konstiga är, att den där filmen, boken, låten, pjäsen, tavlan, inte skapades för dig. Den skapades av en eller annan filmare, författare, musiker, konstnär, som inte känner till din existens.
Själv har jag, precis som du, fått min beskärda del av “personifierad” reklam. Närgången kan den kännas ibland, men den där känslan av att vara personligt tilltalad, av att vara både utvald och samhörig, den har uteblivit. Det är inte så konstigt.
Saken är nämligen den, att bra konstnärer inte förstår sig på personer. Bra konstnärer förstår sig på människan. Hon. Arten. Existensen. Människan med stort M. The human condition, som de säger på engelska.
Vi reklamare är inte konstnärer, inte i yrket, även om det finns en hel del som är det på fritiden. Men våra verktyg är desamma som konstnärens. Vi har de fem sinnena och känslolivet att jobba med, vare sig mer eller mindre. Får vi chansen, och har en bra dag, kan vi skapa saker som får människor, många människor, att känna sig utvalda och talade till. Talade med.
Vi har nämligen hjälp i skapandet. Läsaren, tittaren, konsumenten drar sitt strå till stacken. I mötet med konsten – även reklamkonsten, om den är bra – är hon medskapande.
Det är personifiering på riktigt.
