Uncategorized

Fiktionens paradox

Filosofi är roligt, för filosofer funderar över lite allt möjligt som de flesta av oss inte tänker på att tänka på – eller åtminstone inte orkar tänka på så ofta.

En fråga som filosofer och en del andra ägnat tid och tankemöda åt är The Paradox of Fiction, som ställer till synes enkla frågor som: Hur kan det komma sig att vi människor kan ha känslor inför påhittade entiteter och händelser? Och vad betyder egentligen “sanning” när vi pratar om fiktion?

Som vanligt inom filosofin visar det sig att de på ytan enkla frågorna inte alls har självklara svar.

Ta det här scenariot, till exempel: En person berättar en gripande historia om sin uppväxt. Den gör dig bedrövad, lite hjärtnupen. Din empati och sympati väcks. Så långt inget konstigt.

Men så visar det sig att berättelsen var påhittad. Och nu förändras dina känslor radikalt.

Senare samma kväll känner du samma typ av känslor där du sitter i tevesoffan, med den skillnaden att du nu tittar på en Hollywoodfilm. Du vet att den är påhitt, att vare sig manusförfattaren eller skådespelarna har upplevt något av det som utspelar sig på skärmen. Och det stör dig inte ett dugg.

Är inte det lite märkligt?

Sedan har vi det där med sanningen. Frits Gåvertsson, lärare i praktisk och teoretisk filosofi på Lunds universitet, formulerar det så här i (nät-) tidskriften Svensk Filosofi:

“Hur kan det vara sant att Kurt Wallander frekventerar Ystads Stadshotell när han bara är påhittad?”

David Lewis använder i artikeln Truth in Fiction från 1976 istället Sherlock Holmes som exempel. På tiotalet tätskrivna (och faktiskt ganska roliga) sidor skisserar han möjliga svar på frågan, utan att riktigt komma i mål.

Lewis pratar en hel del om olika “världar”. Dels har vi den vanliga värld där människor som du och jag framlever våra dagar, och i förhållande till den är Holmes – eller Wallander för den delen – inte riktigt sann. Till exempel finns inte Holmes i vår värld, och har aldrig funnits. Adressen på Baker Street stämmer inte med Londonkartan. Någon Moriarty har aldrig setts till. Om vi å andra sidan betraktar Holmes universum, det som Conan Doyle skapade, som en egen värld … ja då stämmer den bättre överens med något sorts sanningsanspråk. Fast den som kan sin Holmes vet samtidigt att det finns vissa detaljer som inte kan vara sanna samtidigt. Dr Watsons sår från kriget i Afghanistan byter till exempel plats mellan äventyren.

Sådant kan vi som inte är filosofer kanske ha överseende med, att en författare blandar ihop några detaljer är väl inte hela världen? Men vad händer när det gäller sådant som ska vara sant även i “vår” värld – och som författaren trodde var sant i någon sorts allmän mening – men som sedermera visar sig vara falskt? Vi ställs inför frågan i äventyret the Speckled Band (Det spräckliga bandet), ett klassiskt “låsta rummet”-mysterium, där lösningen visar sig vara att en orm dresserats att slingra sig nedför ett rep eller snöre, bita det olyckliga offret i sängen nedanför, och sedan återvända till ägaren när denne blåser i sin vissla. Problemet? Ormarten som specificeras i novellen kan inte klättra på rep, och i vilket fall som helst har ormar inga öron.

Här är alltså själva kärnan i Holmes-äventyret –lösningen på mysteriet– felaktigt, såvida inte andra regler gäller för ormar i Doyles universum.

Ja, sådär håller det på. Det är ett oändligt huvudbry, och roligt. Men vad har då allt detta med varumärken och reklam att göra? Ganska mycket, visar det sig.

I slutet av artikeln ägnar sig nämligen Lewis åt frågan om förförståelse, hur vi tolkar och själva “skriver in” saker i Holmes värld, saker som Conan Doyle själv aldrig specificerade. Vi utgår från att gravitationens lagar gäller även där, att vatten är vått, att ljud färdas genom luften, att stolar har fyra ben som hos oss, och ormar inga öron. Kort sagt, vi antar en massa saker. Tur, förstås, annars hade boken antingen blivit obegriplig (utan regler för hur saker fungerar kan allt hända, men inget blir begripligt) eller (om alla sådana saker skulle specificeras) oändligt lång och tråkig.

Men Lewis konstaterar också att vi tolkar Holmes utifrån sig själv. Holmes värld i enskilda noveller tolkar vi utifrån vår kunskap om hela Conan Doyles Holmes-produktion. Det är därför vi (eventuellt) stör oss på att Watson i en novell är sårad i benet, men i en annan i skuldran. Och inte nog med det, många har skrivit om Holmes efter Doyles död, och dessutom har mängder av dramatiseringar i form av radio, film och teveserier gjorts – och vi tolkar dem alla utifrån originalet.

Och här bör varumärkes- och reklam-relevansen stå klar, eftersom Holmes är just ett varumärke. Och ett varumärke kan betraktas som en litterär, eller kreativ, produkt som i någon mening bör vara “sann”.

Själv är jag inte filosof, så mitt svar på vad detta “sant” egentligen betyder är skäligen bondskt: Historien, varumärket, är sann om jag accepterar den.

Att låtsas är alltså inget problem för berättaren, oavsett om det är en varumärkeberättelse eller en litterär fiktion vi skapar. Att luras, däremot, bör vi låta bli.

För visst är det väl därför vi blir sura på den där personen i början av texten, hen som skarvade ihop sin sorgliga livshistoria? Om vi går med på att känna för någon annan vill vi att förutsättningarna ska vara tydliga, annars känner vi oss utnyttjade.

Och det ska vi aldrig acceptera.