Min mormor var en märklig människa. Vid femtio års ålder blev hon journalist och ägnade sig, efter inte mindre än tre äktenskap och fem barn, helt och fullt åt sin stora kärlek — litteraturen. Hon var feminist in i märgen, men hade en faiblesse för döda män. Shakespeare, Almqvist och Ibsen var namn hon ständigt återkom till. Mest gjorde hon radio för NRK, mellan varven skrev hon böcker och höll föreläsningar.
Hon var lite speciell min mormor, och gjorde sig nog bättre som vän än som familjemedlem. Men en sak fick vi oss alla, släkt eller icke, till livs: Historier. Ingen människa upplevde så mycket som hon, och det berodde inte bara på att hon ofta reste. Nej, framför allt berodde det på hennes förmåga att hitta historierna; ett tjyvlyssnat samtal på spårvagnen blev i hennes huvud ett drama i tre akter. Var resan kort fyllde hon själv på med det som fattades.
Och historierna var ofta roliga. Det kom kanske inte alltid en poäng, men hon målade levande bilder, gav karaktärerna kött på benen. De skvallrande damerna på spårvagnen blev äkta människor. Där du eller jag hade sett en pensionär såg hon en kulturintresserad före detta sekreterare från Skien, med ett komplicerat förhållande till sin dotter och smak för sherry. Medresenärerna på trikken var för henne ett persongalleri, fullödiga karaktärer på en elmotoriserad scen. Spårvagnen gick på räls, personerna på den var fria andar.
Så vad har då detta med corporate storytelling att göra? Ingenting. Och däri ligger knuten.
Mark Twain skrev en gång en essä, Konsten att berätta en historia. I den konstaterar han att den svåraste konsten, det är att berätta humoristiskt. Det humoristiska berättandet, menar han, skiljer sig från det komiska och det vitsiga. Enligt Twain ligger skillnaden i att det komiska och det vitsiga bärs av sitt innehåll — det humoristiska bärs av berättarkonsten. Och där komikern tydligt deklarerar att nu ska det minsann bli roligt, där gör humoristen tvärtom. Inte med en min låtsas han eller hon om att berättelsen är kul. Att förstå det roliga, det är läsarens eller lyssnarens roll.
Joseph Conrad, som också var en stor berättare, är inne på samma spår. ”Man skriver bara halva boken” skrev han till en vän, ”andra hälften får läsaren ta hand om”. Samma tanke, alltså, även om väl Conrad inte var någon stor humorist.
Företagsberättelsen måste inte vara rolig, men den bör åtminstone vara intressant. Och låt oss vara ärliga: Så jäkla spännande är inte ett företags framväxt vanligen. Farbror X fick ett patent, en produkt sålde bra, företaget växte, andra företag köptes upp. Sällan eller aldrig är innehållet i sig tillräckligt för att bära berättelsen.
Det är här min mormors förmåga kommer in i bilden. För även om den av företagsledningen städslade skribenten behöver vara sanningen mer trogen än vad min fabulerande mormor var, så är förmågan att se, att hitta, berättelser avgörande. Är patentet ointressant kanske vägen dit är desto mer spännande?
Och precis som Twain säger är det inte handlingen i sig som bär berättelsen, nödvändigtvis. Det är hur den berättas. Telling är viktigare än story.
Och slutligen har vi Conrad. I det mörkrets hjärta som är corporatevärlden lämnas ogärna något till läsarens fantasi. Hela texten ska finnas på hemsidan, inget konstnärligt tjafs, det är ju för tusan inte litteratur vi ägnar oss åt. Tydliga poänger, enkla call to actions ska det vara! Skriv ut, gärna i versaler, dina viktigaste selling points.
Den typen av texter är lätta att sälja till ledningen. Så kanske är det storyselling.
Men storytelling, det är det inte.
/Love Bing
