Kommer du ihåg flashmobb-trenden som rasade över världen för några några år sedan? Företag och organisationer arrangerade synbart spontana utbrott av sång och dans i offentliga miljöer, ofta med åskådarnas genuint spontana deltagande som följd.
Inom konstvärlden kallas sådant performance. Den konstnärliga verkshöjden för dessa flashmobbar kan man naturligtvis diskutera, men den diskussionen hör snarare hemma på kultursidor än på reklambyråsidor. Men som marknadsföringsredskap var de under sin storhetstid av allt att döma utmärkta. Allt filmades ju, både av arrangörernas produktionsbolag och av privatpersoner, och spreds sedan över världen.
Om de var lyckade nog, vill säga. Åtskilliga är de flashmobbar som aldrig fick någon större uppmärksamhet. Några var för små, andra slog inte an den där känslomässiga strängen som är vad flashmobben egentligen går ut på. Reagerar inte åskådarna med i förtjusning övergående förvåning händer ingenting. Deras deltagande är flashmobbens hela raison d’être.
Därvidlag fungerar flashmobben som all annan reklamverksamhet. Den där emotionella responsen är nyckeln till allt. Det är den som gör att vi lägger märke till reklamen. Det är den som gör att vi kommer ihåg reklamen. Det är den som förändrar vår syn på avsändaren, får oss att prata om reklamen med våra vänner, driver oss att dela en länk på sociala medier.
Flashmobbar ser du inte ofta nuförtiden. De blev ju så vanliga. Och när flashmobbar inte längre längre väcker den där förvåningen som kan övergå i förtjusning, ja då fungerar de inte längre. I någon mening är den typen av trender alltid en form av pyramidspel, där de som är först ute skördar frukterna, medan de som är sist att hoppa på tåget står där med en faktura från Svarte Petter.
Men: Eftersom flashmobbarna nu lyst med sin frånvaro ett tag kan de tänkas bli aktuella igen. För kreativa grepp, genrer och moden dör inte, de går bara i dvala mellan varven.
Så kanske är det snart dags att börja med performance marketing igen.
